Det praktiska konserveringsarbetet utförs alltid med målsättningen att göra ett så litet ingrepp i föremålet som möjligt men samtidigt säkra det så att det kan bevaras både beträffande material, funktion och estetiskt uttryck. Av samma anledning skall de lagningar som görs och de limmer etc. som tillförs vara så skonsamma som möjligt och helst gå att avlägsna i framtiden. I praktiken går dessa riktlinjer dock inte alltid att följa. Man kan exempelvis vilja avlägsna senare omarbetningar och lagningar som gjorts på ett oskickligt sätt eller som åldrats så att de misspryder föremålet.

Arbetet innefattar också ofta åtgärder som mer är att betrakta som restaurering, exempelvis retuschering av ytor där färgen fallit bort.

Ett vanligt arbetsmoment är att återfästa färg som är på väg att lossna. Sådana skador uppkommer ofta på grund av att underlaget, om det består av trä, rör sig mer vid variationer i luftfuktighet än vad färgskiktet gör. Skadorna kan också bero på felaktig sammansättning av grundering och färg eller härröra från tidigare konserveringsåtgärder.

Rengöring utförs oftast också i varierande grad. Smuts kan bestå av allt från löst damm till hårt bunden smuts som ibland förenats med fernissa etc. Fernissan i sig mörknar också med tiden och kan behöva tas bort och ersättas. En speciell typ av rengöring är mögelsanering. Mögelangrepp har i kyrkorna ökat markant under 2000-talet.

Trasiga föremål lagas ibland med lim eller andra metoder. I vissa fall kompletteras saknade delar med nytt trä. Där färg försvunnit retuscheras mistorna ibland i med ny färg i olika tekniker. Hur långt man går med retuscheringen är avhängigt av en rad faktorer så som exempelvis typ av föremål och färg, föremålets placering etc.